Familjen Sunnerstad - lite om vårt liv i vardagen: Tiden som går

Ja, den praktiskt taget rusar förbi. Ibland hinner jag verkligen att jag vill hoppa av, det går alldeles för fort för min smak.......jag gillar inte att det går för fort, jag hinner inte med och då blir jag så knäckt och nedstämd. Jag trodde inte att det sista året skulle springa ifrån mig, men här är vi nu, ett år efter att tvillingarna såg dagens ljus.

Vid den här tidpunkten förra året hade jag nog somnat, helt på det klara att imorgon skall vi bli föräldrar. Kändes konstigt men även skönt att veta att vi äntligen skulle få träffa våra små killar. Men jag hade ändå inte koll på hur de gjorde igångsättningen, trodde att det skulle vara med dropp och en massa annat. Så döm min förvåning då vi kom dit på morgonen vid 8.00 och de började undersöka mig. Sen väntade vi och väntade...........tills de kom in på min förlossningssal vid halv elva och sa att de skulle sätta skalpelektroden på första bebisen. Det var allt de skulle göra, för sen skulle de se om förlossningen satte igång av sig självt. Kändes så overkligt att vi skulle få två små, visst, det syntes på mig att jag var extremt gravid.....magen hängde nästan nere i golvet *skrattar* Kände mig tämligen lugn trots allt, jag visste ju vad jag hade att vänta eftersom jag gått igenom en förlossning tidigare. Det kändes skönt att det blev två nu istället för första gången, det hade nog varit bra mycket tuffare.

Vattnet gick vid kvart över elva.....sen så började värkarna komma så smått. Tror att det var ett ganska så bra förlopp faktiskt, det kan ju ta lite väl lång tid vid igångsättningar annars. Jag hann få i mig lunch innan det började bli rejält tufft. Jag gjorde som första gången, gick in och tog mig ett bad. Skillnaden var att denna gången tog det mig minst 20 minuter att ta mig upp ur badet! Jag var helt slut och alldeles svettig, bad dem om att de skulle fixa EDA till mig, men det var mitt i skiftbytet så jag fick lov att vänta. Vi ringde nog på dem typ tre gånger för jag var helt slut, barnmorskan som tog över kom in och tittade på mig och kände mig i pannan och sa: "Men hjärtat, du är ju helt svettig" Min kommentar var "Ja, det är väl inte så konstigt, jag har ju värkar och vill ha min EDA nu" Men hon var ju tvungen att kolla mig först, sen började hon förbereda för att narkosen skulle komma och lägga EDA. Men han var upptagen och sen så glömde de faktiskt bort mig.......Jag låg där och andades lustgas, var mer okej denna gången än förra, för nu visste jag lite mer om hela situationen och att det faktiskt hjälpte. Ingrid, som min underbara barnmorska hette, hade fullt upp med mig, jag höll henne sysselsatt från det att hon gick på sitt skift. Vi väntade på narkosen, men när han väl kom och de vände på mig för att lägga EDAn så skrek jag till "Nej, ni hinner inte, det är för sent" Då hade jag väntat på min EDA i typ 1½ timme, och när Ingrid kollade så var jag fullt öppen och det var dags att krysta. Jag blev lite chockad över att inte jag skulle hinna få min EDA, kände mig lite snuvad på den faktiskt. Visste ju sen förra gången att den gjorde så att jag kunde koppla av lite och hämta lite krafter. Men inte denna gången, det var bara att gilla läget och inse att jag minsann skulle föda mina tvillingar med enbart lustgas! Ingrid mer eller mindre slängde över mig på rygg och sa åt mig att jag kunde börja krysta. Då var klockan 15.55, jag behövde inte kämpa speciellt mycket. Två krystvärkar och sen var han ute, prick 16.00. Johannes var hos oss och de tog hand om honom och gnuggade honom då han hade lite dålig färg. Fick aldrig upp honom på bröstet, utan Rickard fick honom till sig. De visade honom för mig, och jag minns att jag sa att jag tyckte att han var ful. Det som gjorde honom ful enligt mig, var ju att han var grå och geggig. Samuel var ju så rosig och fin då jag fick honom till mig första gången, såg ju inte alls ut som Johannes gjorde.

Efter att Johannes hade kommit ut så mer eller mindre vällde det in folk på förlossningsrummet. Min ultraljudsläkare kom och började kolla magen på mig, och visst, Benjamin hade vänt på sig när han fick en massa utrymme. Så Per, läkaren, började att vrida ner Benjamin så han skulle få huvudet i kronbjudning. Men han ville inte ut på en gång, kroppen blir lurad då första bebisen kommer och tror att allt är färdigt så de måste sätta ett värkstimulerande dropp som sätter fart på allt igen. Per stod och kramphöll i bebisen, som han faktiskt lyckades vända rätt,i 40 minuter innan min barnmorska tog över. Denna lilla busunge försöker då stoppa ut sin hand och Ingrid skall få in handen igen så han inte skall göra illa sig, och då råkar hon ta hål på fosterhinnan. Det blev en krystvärk som tog två minuter så var Benjamin ute! De la honom till bröstet och han började genast att sutta.

Jag tror att jag var lite av en superkvinna den dagen då tvillingarna föddes. Är väldigt stolt över att jag faktiskt födde dem med enbart lustgas. Två små perfekta killar tog sin plats i vår lilla familj. Kärleken till dem växer sig större och starkare för varje dag som går. Och nu är det deras första födelsedag!