Tisdag - känner mig låg

Hatar att känna mig sån här, men vad är det att göra åt saken? Alla känner väl så ibland, bara det att jag känner mig så förbannat ensam. Vi har varit sjuka och då kan vi ju ej träffa vänner eller åka och göra något annat. Har inte träffat de vännerna som betyder mest för mig på jag vet inte hur länge. Så rädd för att mista dem och deras vänskap. Undrar många gånger om det är någon mer än min familj, mina föräldrar och syskon som verkligen tycker om mig för den jag är? Jag är en kvinna som inte har särskilt bra självförtroende, jag tror sällan att jag duger som jag är, att jag kan göra saker och vara duktig, nej, jag nervärderar alltid mig själv och mina insatser och behöver positiv feedback för att veta att jag duger och att jag faktiskt kan göra bra saker. Jag har såna mindervärdskomplex, varför vet jag inte, har liksom alltid varit så. Jag blir lätt sårad och tar lätt illa vid mig. Men det är aldrig någon som tror mig, för det syns inte på mig för jag är väldigt bra på att dölja det. Men inombords så kan det göra så otroligt ont. Min kurator som jag gick hos förut sa åt mig att jag måste lära mig att berätta hur jag egentligen känner. Att jag inte kan vara älskad av alla. Det vet jag också och förstår jag, men det hade varit en skön känsla att vara omtyckt tillbaks av dem jag tycker om. Att veta att de tycker om mig för den jag är. Tycker inte om att fundera så mycket som jag gör när sånt här kommer över mig. Skulle vilja vara stark, stark att stå emot alla funderingar som dyker upp i skallen. Jag önskar livet ibland kunde vara som i alla böcker där mycket verkar vara självklart och så enkelt. Men livet är allt annat än enkelt och många törnar får man längs med vägen. Jag skattar mig lycklig som har tre underbart välskapta och fina barn och en man som älskar mig med alla mina fel och brister. De är mitt allt och jag älskar dem helt otroligt mycket!