Känner mig....

Oduglig, ledsen, trött, övergiven, tja, skulle nog kunna göra en ännu längre lista. För mig kommer inte detta oväntat och ej heller första gången jag känner så. Vet inte om jag har för höga krav på mig själv och även på omgivningen. Vet mycket väl att ingen är perfekt, allra minst jag. Men just nu känns det som om vissa av de som står mig närmst drar sig undan mig och min vänskap. Känns så olustigt i kroppen och jag blir så sorgsen inombords. Är duktig på att ej visa för någon att jag blir ledsen och sårad, utan försöker bita ihop och stå på mig. Vill inte känna så här, men jag är inte stark nog för att stå emot allt tankar som börjar mala i mitt huvud. Försöker hitta en lösning, en förklaring till om jag sagt eller gjort något. Men det enda jag kommer fram till är att jag måste vara en urusel vän, för annars hade väl ärlighet och omtanke varit på sin plats eller? Jag vet inte hur jag skall ta mig ur detta. Måste jag börja om ännu en gång? Vill inte bli utnyttjad fler gånger bara för att jag är naiv och tror gott om allt och alla. Vill man inte vara min vän så kan man väl vara så rak och ärlig mot mig direkt, istället för att bara ignorera mig. Jag är inte världens bästa vän. Jag är urdålig på att komma ihåg att svara på sms till exempel, men det beror på att jag är glömsk, trött, virrig och icke lika intresserad av min mobil längre. Blivit antimobil. Tiden rusar så fort förbi varje dag. Prioritering är ju tvillingarna. Det är inte lätt vill jag lova. Tid för varandra har inte maken och jag heller, barnen är ju alltid runt omkring oss. Varför är livet allt annat än enkelt och okomplicerat? Ja, blir väl ännu en natt med extremt lite sömn, för jag kan helt enkelt inte koppla av. Vem tycker om mig för den jag är? Med fel och brister? Vem vågar vara ärlig och säga att jag kanske inte duger som jag är? Finns det något positivt att säga om mig? Nåja, jag är deppig...