Fredag - avbokat ultraljud

Så oerhört typiskt, var tvungen att avboka ultraljudet imorgon. Har ingen ork i kroppen, samt att det är ju inte så bra att släpa runt på influensan till sjukhuset. Bara hoppas jag får en tid snabbt och helst nu i veckan. Minst en vecka håller influensan i sig så, jag hoppas det släpper på Samuel under helgen så han kan gå till dagis på måndag. Själv räknar jag inte med att tillfriskna så snabbt, med tanke på hur långdraget det var förra gången. Vill bara bli av febern, klarat mig under dagen idag. Men ikväll kvart över fem var jag tvungen att ta två alvedon igen. Ikväll känner jag mig extremt irriterad, magen är stenhård, hostan gör ont som sjutton, jobbigt att andas, febern härjar i kroppen och jag har värk överallt. Fy vad jag hatar att vara sjuk! Fattar inte att vi alltid har sån otur. Nu har lilleman somnat precis. Jag ligger bredvid och vilar mig. Har svårt att andas, så fort jag tar djupare andetag så börjar jag hosta. ORKAR INTE MER NU! Jag orkar verkligen inte mer nu, denna hösten och vintern har varit alldeles för jobbig. Det finns faktiskt gränser för vad en person orkar och klarar av, min gräns är nådd för flera månader sen. Nu vill jag bara ge upp, för orken är slut nu. Jag längtar efter våra bebisar, men att behöva må sämre och sämre känns inte bra alls. Tänk om jag hade kunnat få ha en bra graviditet någon av gångerna, men INTE det inte. Jag är en av de som skall må dåligt och få krämpor vid graviditet. Fy så orättvist livet är, på fler sätt än ett. Nu vill jag bara försvinna och komma igen med en massa ny energi och positivtet, för den har försvunnit helt och hållet. Min make, hade jag aldrig haft honom, hade mitt liv varit alldeles tokigt och fel, han är min klippa, min trygghet och den underbaraste som finns. Utan honom är jag inte hel, han ställer upp vad det än gäller, underbarare man finns inte. Älskar dig! Hade jag aldrig haft en underbar vän, Millan, som står ut med mina negativa sms, och som hela tiden stöttar och ställer upp för mig, dygnet runt. Ja, då hade jag varit tokig för länge sen, bättre vän kan jag inte få. En nyfunnen vän, Susanne, som också är gravid och som känner igen mina krämpor, som jag vet också har en jobbigt graviditet. Som finns där mitt i natten om ingen av oss kan sova. Tack för att du finns. Vet att jag har många fina vänner. Och jag tänker på er ofta, även om vi kanske inte ses eller hörs varje vecka eller månad. Ni bor långt iväg, men jag VET att ni alltid kommer att finnas där, och det värmer gott i både själ och hjärta. Nu gäller det att bita ihop och hitta tillbaks till orken och styrkan som finns någonstans djupt inom mig. Om bara influensan kunde försvinna så kroppen orkar fungera lite bättre igen. Känner att jag inte tror att våra bebisar tänker stanna till slutdatumet, har varit för mycket sjukdomar nu så jag hoppas de kommer lite tidigare än beräknat. Men som sagt, man kan aldrig så noga veta. Nu hoppas jag att jag rensat hjärnan lite så den kan gå ner i varv, koppla av så jag kan få en skön natts sömn. Ta hand om varandra och håll er undan från influensan.