Höstdag med löv i mängder

Idag gick vi ut en sväng på förmiddagen för att maken skulle fixa lite med löven. Jag kan ej ta i så mycket och kratta, magen gillar inte det. Blivit så rund på så kort tid nu. Men det är ju faktiskt två där inne. Samuel tyckte det var toppen att få åka skottkärra och hoppa i löven. Efter maten nu i kväll så tog jag fram saxen och klippmaskinen. Det var dags för grabbarna att få något kortare hår. Samuel är inte förtjust i att klippa håret, är jobbigt ha honom skruvandes fram och tillbaks på stolen, men det går skapligt ändå. Sen ner i badkaret som är betydligt populärare. Maken och lilleman har varit in till stan och sålt vår trehjuliga vagn. De fick den billigt 1600 kr, är ett väldigt bra pris tycker jag. Samuel följde som sagt med honom men somnade innan de kommit fram. Rickard bar in honom och han somnade om efter en sväng på pottan och lite välling i magen. Han hade drömt otäckt och blev lite lugnare efter vällingen. Jag helt slut, konstant trött och huvudvärk. Värken börjar komma krypande i ryggen och benen nu. Är väl egentligen inte så konstigt, har inte gått upp mer än två kilo, men magen blir ju bara större och större. Får väl räkna med en hel del i viktuppgång. Men mat är jag inte förtjust i. Äter inte ens lika mkt som jag gjorde innan jag blev gravid. Allt smakar illa mer eller mindre, äter för att jag skall ge barnen näring. Favoriten är jordgubbsfil och corn flakes. Rickard bara skrattar åt mig, för jag gör slut på minst tre filpaket i veckan. Men så länge det smakar bra och jag får i mig näring så är det ju bra. Trodde aldrig man kunde vara så anti till mat och annat. Hade helst bara legat och sovit i omgångar på dagarna. Sen bara gjort det jag velat. Är jobbigt stå och gå på jobbet. Benen värker och ryggen känns som om den skall gå av. Då jag väl kommer hem är jag lättirriterad och kinkig. Vill bara sova. Så igår somnade jag med Samuel, igen, och vaknade inte förrän halv elva på kvällen. Helt sannslöst. Har aldrig sovit så mkt som jag gör nu och fortfarande känner mig trött. Återstår att se hur länge läkaren anser att jag kan vara kvar på jobbet. Vill ju försöka jobba så länge som möjligt, men vad kroppen säger är ju en annan sak. Måste ju orka med mig själv, familjen och vardagen också. Nu står det still i skallen, dags att bara vila lite. Lång dag imorgon. Trevlig söndags kväll!